Rädd som en mus
Obehagliga saker att prata om är tydligen som roligast på natten. Förstår inte varför. Förstår inte meningen med det. Själv är jag likadan.
Det är som ett behov. En dålig ovana att hjärnan kastar fram otäcka saker, tvingar en att föra dem vidare och sedan bestraffas man av den mest fruktade känslan. Rädsla.
Jag hatar att vara rädd. Jag är rädd för mycket. Vissa rädslor uppenbarar sig av ångest. Har exempelvis en jävla ångest över att spy, som uppartar sig av panik.
Paniken är värst. Fokuset och självkänslan försvinner. Där växer ytterligare panik, paniken om att jag själv inte kan få tag i en endaste en stabil plats i mitt inre. Jag fumlar och skakar. Förstår inte hur man kan tappa greppet på detta vis.
Jag vet inte hur jag skall komma över mina rädslor. Det är väl rent utsagt knepigt. Förstår inte själv heller varför jag drabbas av dem nu. Har aldrig i mitt liv varit rädd för de ting jag är idag. Men jag låter mig inte utmyttjas av dem. De är trots allt mina svagheter i min starka personlighet.
Men jag vågar acceptera det, och vara ärlig om det. För att vara ärlig är trots allt mitt starkaste kort.