Tessu

I måndags om kvällen knäppte jag spontant på tvn och Yle Fem råkade vara på. Ett program vid något namn som jag inte kommer ihåg spelade sin intro och jag satte en halv timme av min framtida tid ner på att se programmet från början till slut.

 

Temat för programmet var förlåtelse. Gästerna i studion var någon kvinna som studerat lite psykologi men främst hur förlåtelse påverkar en själv och andra människor och hon var absolut av den åsikten att man verkligen inte alltid skall behöva ens be om förlåtelse eller kunna förlåta någon. Kändes först riktigt konstigt att höra det hon sa..

En annan gäst var Estelles mamma, ni kommer ihåg den där lilla flickan som för något år sedan blev mördad? Hon verkade ganska lugn och sansad trots händelserna, men hon tyckte också att man inte skall behöva förlåta folk för det de gör fel. Hon själv hade inte förlåtit mördaren och hon hade inga planer på att göra det heller. Inte för att han ens bett henne om förlåtelse.. men i alla fall.

Jag kollade först lite förbryllat på kvinnorna i studion och tänkte att förlåtelse leder ju alltid till en inre ro hos sig själv. Visst, man behöver inte alltid gå rakt fram till en person och be om förlåtelse, inte behöver man heller alltid säga åt en person att man förlåtit den, bara man själv vet om att man gjort det. Men dessa tankar försvann totalt efter en tid då de diskuterade mord, våldtäkter och annan berövelse.

 

Bortsett från dessa kvinnor var det en man med i studion. Han kom in med den åsikten att man så långt det bara går skall kunna förlåta människor för det dem gjort och att kunna själv be om förlåtelse. Rätt vist tyckte jag. Senare i programmet sa även han att man inte alltid helt enkelt kan förlåta. Det finns så svåra situationer man inte kan förlåta den andra för det den gjort.

Visst, så har jag också tänkt ibland, men sen samtidigt vet jag att alla människor någonstans under deras hårda yttre har ett samvete och på så sätt känner skuld för det de gjort. Men det svåraste är att kunna erkänna det till offret i fråga, eller kanske mest sig själv.

 

Det är jätte svårt att säga såhär vad man skall göra. Har själv tack och lov inte blivit våldtagen, inte har jag några barn heller som har kunnat berövas av någon samhällspsykopat. Men jag tycker att om man kan, så skall man förlåta, även om det är sjuka saker som mord och våldtäkt det handlar om, för jag tror man kommer långt på förlåtelse. Jag vet att detta kan vara det svåraste man kan ens tänka sig att göra. Då skall man inte heller det. Tror inte att jag själv skulle vilja förlåta någon som våldtagigt mig, snarare tvärtom - hämnas.

 

MEN. Hämnd tror jag att är en sköld för den sanna faktan. Man sätter ut allt för mycket energi på en person som inte överhuvudtaget förtjänar din energi eller din frustration. Då tror jag att det kan vara bra att inte direkt förlåta kanske, men åtminstone acceptera att detta har hänt och så här är läget just nu. Man måste alltid komma ihåg att de förgågna är omöjligt att få tag i och göra om till det bättre.

Men tackvare att man gått igenom traumatiska upplevelser och så grymma händelser så tror jag att om man accepterar att det en gång hänt, pratar om sina känslor till någon utomstående i situationen så kan man växa som person och bli stark, ytterst stark.

 

Jag tycker inte att våldtäkt är små saker som man bara kan acceptera att hänt sådär bara. ABSOLUT INTE. Kan inte ens tänka mig hur hemskt det är att bli våldtagen, jag vågar inte ens tänka på den saken för att den skrämmer mig så oerhört.

Visst, det kan vara lättare sagt än gjort att acceptera sitt öde. Men att försöka lär man inte bli svagare av. Detta gäller ju allting, inte enbart de värsta som kan hända i ens liv utan även fobier, rädslor och annat dylikt. Att acceptera det och jobba med det är viktigt. Detta är jag själv väldigt dålig på. Men jag BORDE försöka. Jag borde lära mig att inte vara rädd för höjder, eller att vara i båt på djupt vatten. Men det sitter i så tusan.

 

Vad tycker ni? Vad borde man förlåta/ acceptera och vad borde man inte? Det är trots allt fullständigt okej att man inte förlåter eller acceptera något. Det är fullt mänskligt och fullt förståeligt!