Lämna mig ifred!
För trött för att orka med någo människor idag, vill bara va ifred.. på sin höjd vill ja ha Hasses armar om mig... Men annars vill jag bara vara ifred! Usch, jag känner mig dålig.. prestationsångesten har stigit i huvudet. Jag vill bara försvinna, försvinna bort från allt o alla, även familj, människor jag inte valt att ha i mitt liv och vänner och bara vara, för mg själv.
Nej, det är inte på grund av något speciellt eller på grund av någon. Det bara känns för tungt med allt på en o samma gång. Vänner man inte sett på flera tusen månader (känns det som), människor som sakta men säkert blir ledda av livet till sin dödsbädd, människor som utan tvivel bara skulle vilja förstöra precis allting för en, för att sedan skratta en i ansiktet, prestations ångesten - jag skall klara detta och detta och detta.. människor som tar en förgivet-smilet finns där på läpparna, men psyket håller knappt, det håller knappt den inre pressen, pirret utifrån, och *tyck synd om mig* marret. Fan bryr jag mig egentligen hur det går för någon annan? Prestationer är inte till för att jämföras med andras prestationer, dock med dina egna. Men värst av allt ; relationsproblem - dock ej med min kulting❤️
Tiden, friheten, intressena.. Allt löper en större risk att förintas så småningom, snart finns inga intressen kvar, snart står jag här, med mina skolböcker i handen och gråter, gråter över att jag inte har det livet jag från början valt att leva, gråter över att kreativiteten och fantasin plötsligt gett sina rum till torr teori. Vad behöver jag teori till om jag inte kan utnyttja det i praktiken? vad behöver jag finnas till då längre?
Jag har alltid varit lite stolt över mig själv, jag har från tidig ålder funnit mig själv, så personlighetsstörningar och sökningar har jag inte behöv gnomgå i tonåren... Därför har jag kunna ha ett fungerande förhållande utan smörre svartsjuka i flera års tid.. Visserligen, allting blir enrandigt så småningom om ingen förändring sker, helt normalt, men kärleken försvinner inte sådär bara.. Jag vet att jag älskar Hasse, och att han är den personen jag vill vara med i ytterligare år, men om han är Den med stort D kan jag inte förutspå, det får tiden visa..
Det är här de mindre problemen med min självkontroll kommer in, jag måste få planera, dokumentera, bevara och skapa mitt liv, jag måste ha kontroll! Det har jag varit tvungen att ha sedan barnsben, mina syskon har fått mycket mera hjälp, stöd och tid av föräldrarna än vad jag fått, och nej, jag är ine avundsjuk över det, snarare tvärtom..
... MEN, när jag alltid varit den duktiga, ansvarsfulle och plötsligt kollapsar och inte klarar av att nå upp till mina förväntningar, så anses jag som dålig, dålig i mina egna ögon, men jag orkar inte göra något åt det. Jag orkar inte trimma mig smal, plugga mig till L och vara till lags längre... För jag hinner inte med mig själv, jag hinner inte reflektera över hur jag mår och om jag är kapabel till att köra igenom alla krav med ett ända mål ; lyckas prestera utmärkt, det finns ingen tid till det viktiga : att kunna brainstorma, bara de få minuterna jag sitter i min bil och tar mig från punkt A till punkt B. Jag hinner inte, får inte och kan aldrig vara ifred..
Därför vill jag försvinna, jag vill åka till Hogwarts och tömma ut alla krav och måste-tankar, för det är dom som är värst.