Tessu

Vill och kan inte tänka på någonting annat att allting har en mening oavsett hur förjävligt det än är... Vet inte hur man kan känna så mycket för något som knappast har känslor eller förstår att känna på samma vis som jag.

 

Att säga hejdå, eller adjö känns inte så hemskt. Vetskapen om att man kommer träffas ännu inom snar framtid finns inom båda partnerna. Men att ta ett farväl gör en tom. Tom på alla känslor som existerar inom dig, för att alla dessa känslor kastar sig över dig och rinner sedan av dig lika fort som svettpärlorna i pannan när man springer sig riktigt slut på kraft.

 

Samma känsla dyker upp efter ett farväl, men utan glädjemomentet. Det är nu du skall inse att aldrig faktiskt har en betydelse, och lära dig leva med dess innebörd. Minnena kommer alltid att finnas hos dig, och du kommer förknippa vissa situationer med denne du måste ta farväl av. Och det ända du någonsin kommer ha kvar efter detta farväl är dessa minnen. 

 

På gott och ont måste du leva med dem. De kommer hemsöka dina tankar med jämna mellanrum. Men du måste stå ut att leva med dem, oavsett hur tungt och svårt det kommer kännas många gånger. Förhoppningsvis har du skapat fina minnen så att det är harmoni fyllda minnen som hemsöker dig. Men det ena väcker det andra och av harmoni kan längta väckas.

 

Det är svårt att tackla allt sammans, men du måste bara förstå att det är precis så här det är. Du är bokstavligen handlingsförlamad, för oavsett hur mycket du än vill det ena eller det andra, så kommer du aldrig nå det. Oavsett hur dåligt du än mår över det så måste du ändå leva med det. Du kan ingenting göra. Du är fullständigt värdelös och utan makt. Du kan inte ha kontroll över detta längre, och du måste inse det. 

 

Det är vid dessa stunder som känslosvallen kan blåsa över dig okontrollerbart. Och du mår dåligt över det. Du vill inte gråta ögonen tårra, eller skaka dig iskall av sorg, längta och hat. Hat för att livet är som det är. För att denne måste försvinna från ditt liv, utan din tillåtelse. Det är då känslorna vispas av en elvisp och kroppen gör motstånd så länge den orkar.

 

Men till sist ger även den vika, och då inser du först att det är nu du måste acceptera faktumet, eller så förstör du dig själv. Det är nu du gråter blod och blöder vatten men måste få grepp. Grepp på något som känns oändligt långt borta, men förfärligt nära, skrämmande nära. 

 

Du mår inte bra, och allting är pågrund av att ingen kan lära dig vad farväl innebär. Du måste gå igenom det ensam. Trots att det tar förfärligt ont, så måste du säga farväl och låta det vara, föralltid.

 

Farväl! Farväl mina vänner. Farväl föralltid❤️